torsdag 3 oktober 2013

Dinosaurier i bokbranschen

Det snackas rätt mycket just nu om bokbranschen och dess utmaningar. Häromveckan läste vi till exempel i Svenska Dagbladet om Norstedts - hur förlaget är till salu och funderingar kring varför.

Låt mig säga så här: jag är inte förvånad. Och då snackar jag inte om den rätt uppenbara frågan kring huruvida KF är rätt ägare till Norstedts, utan om att många förlag har det svårt.

Det är lätt att skylla på tekniken. Eboksutvecklingen. Nätet. Som för tidningarna på 90-talet, som för musikbranschen på 2000-talet. Och ja, nu har turen kommit till bokbranschen. Men sanningen är den, att även utan teknikutvecklingen skulle förlagen ha det tufft - i alla fall många av de jag kommit i kontakt med. Utmaningarna i den digitala världen påskyndar bara processen och blottar de svaga punkter förlagen redan har.

Det handlar om självgodhet. Det handlar om en ovilja att lyssna och en oförmåga att se sin egen undergång i vitögat. Vem hade till exempel förutspått att Nokia, kungen av förra generationens mobiltelefon, helt skulle falla ifrån i kampen om utvecklingen av smartphones?

Förr i tiden kanske det räckte med att ta fram tillräckligt bra böcker och se till att de fanns tillgängliga hos bokhandlarna. Nuförtiden räcker inte det. Man måste höras, man måste komma igenom bruset. Men det gäller att vara kostnadseffektiv. Vem som helst kan köpa sig till en stor bongotrumma och det har man inte råd med på alla titlar. Då måste man istället vara kreativ. Smart. Inom ekonomi pratar man om "low hanging fruit", dvs insatser som inte kräver mycket men som ändå kan ge märkbara resultat.

När jag skulle publicera min första bok  frågade jag den PR-ansvariga (som för övrigt var den enda på marknadsavdelningen jag fick träffa), vad vi skulle ha för "angles",dvs vilka ingångsvinklar vi skulle ha i budskapen till olika målgrupper. Supernova är ju en rätt mångfacetterad bok och man kan tänka sig olika vinklar: den till de unga professionella, den till de utbrända, den till de från landsbygden som flyttar till storstan och gör en klassresa osv osv. Svaret jag fick var: "Nja... alltså vi har ju en lista med journalister vi skickar boken till."

Ridå.

När jag skulle byta förlag i höstas erbjöd jag mig att komma till mitt gamla förlag och berätta om de idéer jag hade för hur man skulle kunna åstadkomma ett bättre resultat för både författare och förlag. Jag hade en åtgärdslista på fem punkter jag var villig att diskutera och dela med mig av. Varför då?, tänker ni nu, och det kan man ju verkligen undra. För att jag var så frustrerad, antagligen. För att jag, med mina erfarenheter som managementkonsult bland annat från omvandlingen i tidningsbranschen, tyckte att det fanns så uppenbara grejer att göra.

Jag skrev till förlagschefen (som jag kände). Jag skrev till chefen för hela förlaget (som jag också hade träffat). Ingen av dem var intresserad av att lyssna.


Så nej, jag är inte förvånad. Snarare vore det konstigt om de spelare som vågar utmana och tänka nytt inte tar över, oavsett om de är gamla eller nya.

Och åtgärdslistan? Den behåller jag till mitt nya förlag. Som tur är har de redan prickat av den första punkten: att jobba i projektteam tillsammans med författare, förläggare/redaktör, marknad/PR och sälj. Nu återstår att se hur vi tillsammans, som team, levererar på de andra.

Min nya bok, Projekt längtan, ges ut i mars, 2014.

Kram på er!